Take a number where the blood just barely dried

Jaha så var vi här igen.
Jag ska inte ljuga.
Jag gillar mitt sommarställe ( väldigt mycket Jag här än så länge) men inte i 3 veckor.
3 veckor när man inte gör någonting och det blir spännande att äta mat och gå på toa.
Min sista räddning var mobilen.... tills igår när den gick över till finskt nät. Vilket förräderi jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

En skum grej är att jag knappt tänker på utbytet längre. Jag måste göra pins snart faktiskt... JAAA!! Något att göra. Vilken grej.
Men när jag börjar packa antar jag att nervositeten kommer börja hugga och att jag inser at jag sja iväg.
Igår kväll insåg jag att jag inte kommer sova hos Olivia och äta snabbnudlar på ett år. Eller åka hem till Desse och äta tortillas och sitta på balkongen och drinka avslagen cola och lyssna på när hon (försöker) spela gitarr.
Det börjar bli konstigt nu faktiskt.

Men när en sak slutar så börjar en annan.
Så är det bara


Mer kloka ord från mig när jag blivit tillräckligt uttråkad igen.
Aurora

A history of blisters your brothers and your sisters somewhere in the pages we forgot

På senaste tiden har jag fått uppenbarelser som gjort  att jag insett saker jag ska föra vidare till andra utbytesstudenter.
Kanske borde byta namn till Birgitta det här inlägget för om 10 minuter eller så tänker jag inte stå för att jag har uppenbarelser,

En av dem är något alla ni utomstående tänker " Ja ska det inte vara så då? Vad är det med henne..."

De flesta börjar sin nedräkning när det är runt ett år kvar när man börjat med ansökningarna och då tänker man att ZOMFG jag åker snaaaaaart. "Bara 11 månader kvar nu iiiiiiih"

Fast man fattar inte riktigt VAD man räknar ner till. När man har ett halvår börjar det kännas overkligt och verkligt på samma gång och papper om olika saker kommer och går. Denna period är till största del ren väntan. Väntan på placering.

När man fått sin placering blir man oftast helt utflippad och google earthar alla jordplättar inom de område man fått tilldelat. Särskilt jag som bara visste stad först.

Efter ett tag blir nedräknadet något manisk, det första man tänker när man vaknar är ** dagar kvar.

Man fattar inte vad man räknar ner till, man förväntar sig att efter de X antal dagar man har kvar så är allt slut. Men nu kommer den stora bombgrejen: Det tar inte slut. Det börjar. Allt man har längtat och planerat inför tar sin början på allvar där.

Man kan jämföra det med en filmkväll: Popcorn och godis är papper och intervju och hyrfilmen är landet man ska till.

Först ska man välja film och det kan vara jättesvårt ( inte för mig jag visste direkt vilken jag ville se ) och sen köpa popcorn och chips och  godis så att man blir helt slut i huvudet och bara vill bort från allt. Man kanske inte får stöd från vänner och familj. Vännerna kanske vill ha någon annan sorts godis och familjen kanske vill ha en annan film. Eller så är man helt ensam om att vilja kolla på film.
Till slut har du fått som du vill med rätt film om du har åldern inne och rätt godis och påväg hem helt slut i huvudet och jahapp nu är allt över. Men det är inte över, det är då filmen ska börja. Allt du förberett inför och ev bråkat om.
Det är lite svårt att greppa just nu.

Det var nog en jättedålig jämförelse men jag har inte ätit frukost än.
Sen ska jag köpa nålgrejer till min pins.

Adios

Det var nästan alltid svart i tankarna på långedragspaviljongen där jag nästan alltid satt med pensionärerna under båtsäsongen

Idag har jag 33 dagar kvar.
Det tar sig minsann! Jag har förmodligen aldrig haft så mycket blandade känslor och tankar så att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska känna.

När jag tänker att jag ska åka bli jag glad och typ Woho jag åker snart! Sen nästa tanke är  "men måste det vara så lååång tid?" Tanken efter det är att HUR ska jag hinna packa och städa och säga hejdå och LEVA innan jag åker?  Det är för lite tid!  Det är då man önskar att man åkte som alla andra i augusti men samtidigt skulle jag inte klara att vänta så länge.
Ja det är komplicerat just nu.


Fått en ny mobil och kamera igår!! Superglad för nu har jag en kamera som tar BRA bilder och en mobil som inte faller i bitar i händerna på mig eller stänger av sig när jag får ett sms eller när någon ringer.

Samsung Touchwiz och en Canon Ixus 95 blev det, supernöjd. Har lite svårt att vänja mig vid touchfunktionen på Sammy bara men det kommer väl!

Ska till sommarstället på tisdag nu också, det är då jag ska göra mitt sverigeföredrag till Rotary i Australien det blir tidsfördriv iallafall!

Spotify är min livräddare.

Hörs snart mina vänner
Aurora

 

There's no telling where we'll be in a day or in a week and there's no promises of peace or of happiness

Tillbaka från Paris!
Det var väldigt fint och vi har gjort en heel del saker. Framför allt gått, aj aj mina fötter.


Jag har:
Köpt 5 klänningar, allvarligt 5! Jag hatar ju att shoppa.

Druckit väldigt väldigt mycket kaffe. Jag gillar ju inte ens kaffe!

GÅTT! Gått gått gått. Gå är ungefär det värsta som finns ( ett mönster?)
Fast det var helt OK för det var ju Paris liksom hömhöm.

Tappat bort mamma, ojojoj vad rädd hon blev, lilla mamma.

Druckit vit choklad

 Gjort allt man ska göra

Sett allt man ska se

Och lite till.

Det är andra juni och jag åker om en månad och 13 dagar..
Snart börjar det.
Snart.


Aurora