Come to the chocolate machine!! Your gonna spend aaaaall your money there, lets go!!

Well known quote by ingen mindre än Anna-Fernanda Scalla Menotti.
Bara att skriva namnet får mig att börja storböla och jag har hemsk huvudvärk från att ha gråtit hela dagen.

Igår på hejdåmiddagen var jag inte särskilt känslosam alls.
Jag Ingrid och Emil åkte hem till Ingrid vid midnatt och sov tills vi vaknade 4 am, tog taxi till flygplatsen där Anna stod leende som vanligt med Rotarykavajen på och hennes 64 kg bagage.  När vi gick igenom security insåg jag att jag hade hela min necessär i väskan och fick panik och sa att snälla snälla kan jag lämna den här. Men nej skitvakten sa nej. Iallafall jag börjar storgråta för att jag inte vet om jag kan säga hejdå till Anna vid gaten och allting ordnar sig till slut.  Men när jag väl börjat gråta så gick det inte att sluta och när Anna också började så var ju hoppet om att samla sig bortblåst. Vi satt allihop i en ring och kramades och när det var boarding grät jag så mycket att jag jag knappt kunde  andas längre. Anna drog upp en rosa gosedjursapa ur väskan med brasilien armband och väldigt Anna-stylat "hår" och sa att I want you to have this one.
Det var jobbigt.
Men mellan mina hulkningar sa jag till henne att " Dont cry for what once was. Smile because it happened" Vilket kanske inte var så trovärt när jag stod där och grät ögonen ur mig ( vilket jag gör just nu)

När hon försvann in i planet så var den enda som grät mer än mig Celine,Celine har sovit över hos Anna minst en gång i veckan sedan hon kom i juli. Allan ( Annas värdpappa) sa att if Aurora cries like this when one person leaves we will have to bring a towel by the time she leaves. Han har rätt.

Imorgon åker Gabi hem men jag kommer inte klara att gråta så mycket igen så jag åker inte till flygplatsen och hon förstod. Jag och Jeanne ska skicka ett paket efter lameroo helgen i mars till henne.

Efter detta åkte jag hem till Jeanne med Celine och vi sov 2 timmar och åkte sedan ner till stan där vi gick runt deprimerade och försökte inse att Anna är faktiskt inte död men det går inte att förklara. Det är som att någon i ens familj åker och man vet aldrig om man kommer att se dem igen.

När jag kom hem frågade Andrew hur det var och jag drog upp min apa och visade honom och då brast det igen. Jag hade varit torr i ansiktet i nästan 3 timmar men det gick inte mer.

Enda gången jag har varit ledsnare än detta var natten i Sydney på väg till Adelaide när jag trodde att jag skulle åka hem. Nu orkar jag inte mer det blir för jobbigt att skriva om henne.

Best friends forever