Half past twelve and i'm watching the late show in my flat all alone oh how i hate to spend the evening on my own

Här sitter jag i ett väldigt litet rum på mammas jobb i Lund.
Anledningen till att vi är i Lund är att hon var tvungen att jobba här idag och att vi ska till PARIS ikväll och flyger från Kastrup.
Vad har DANSKA flygplatser som inte svenska har? Jag bara undrar.
Wienerbröd antagligen, det är säkert därför många danskar är så feta, äter bara wienerbröd och dricker öl jämt.
Eller nej! Jag vet, ni som någon gång drabbats av dansk coca cola behöver jag nog inte säga mer till men ni andra kan få ett klokt råd: Drick aldrig dansk coca cola. Det smakar faan. Jag tillät mig själv att ta till fula ord eftersom ord som " jätteäckligt" och "djävulens kiss" helt enkelt inte räcker till. Dansk cola smakar som, tänk er sirap som inte har sirapssötman utan utblandad med fun light, peach passion.
MUMS säger jag inte.

På planet till Paris ska jag ha det väldigt mysigt har jag bestämt.
Jag ska lyssna på Fuck you very much och So what. Jag har fått väldigt många tillsägelser över att varje gång folk tittar på min ipod och vad jag lyssnar på är det ALLTID The Killers.
Vadå då? Det bästa bandet som finns förtjänar att man verkligen lyssnar på deras låtar. Men jag ge annan musik en chans, även om den är sorgligt dålig efter att man upptäckt och älskar Brandon Flowers vackra röst.
Mamma gillade inte skivan jag bränt med dem och som vi lyssnade på på vägen ner, hon lyssnar inte på texter nämligen.
Mycket synd.
Jaja i varje fall ska jag börja skriva packningslista på planet! Det ska bli roligt!
Ska leta klackskor i Paris också, saknar det nämligen men Aurora <3 platta skor som skadar hennes redan störda fötter med höga valv som gör att hon får höftproblem. Så är det bara.

Idag är det 48 dagar. Fyrtioåtta. 4, 8.
Jag VET att det är lite, men det känns ändå som att det är alldeles för mycket. Samtidigt som jag tänker att det är för mycket vänder det sig i magen på mig när jag tänker att jag lämnar allt och alla för ett år.
Nu är det inte det vanliga att "sakna alla" men att till exempel kunna lägga sig i SIN säng som är den skönaste i världen när man känner för det. Prata med sina föräldrar jag först på senare dagar har märkt är väldigt speciella om man jämför med kompisars torra mammor och allvarliga fädrar.
Eller klappa andras tråkiga opersonliga korthåriga katter.
Tänk när jag får hemlängtan och gråter, då behöver man någon som känner en och som man inte bara är tjejen från Sverige för.
Dock, bortsett från allt detta.
KAN JAG INTE VÄNTA.
My new life shall begin.
Och det ska bli annorlunda och det är JAG som ska bestämma över det.

Önska mig bonne chance a Paris avec les francaises eller hur man säger. Så mycket har 4 år av franska givit mig.

Au revoir