Sexhundra mil längs taggtråd jag kastar tärning med djävulen

Jag dog inte, svimmade inte framför att spydde inte som jag var ganska säker på att jag skulle göra minutrarna innan.
Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag velat kunna yogaandning så mycket som då. Eller jag har faktiskt aldrig tänkt tanken överhuvudtaget.

Iallafall det bankar på dörren, ja vi har ju en dörrklocka men de kanske var mer åt det lite våldsamma hållet vi öppnar och de släpps in och altihopa börjaroch jag försöker svälja mitt hjärta som envisas med att försöka flyga ut genom munnen och vara allmänt jobbigt och illamåendet och de hysteriska blinkningarna börjar långsamt avta.
Efter ett tag var det bara trevligt även om PAPPA PRATADE ALLDELES FÖR MYCKET!!!
Det skulle handla om mig inte din tid Kanada.

Men det handlade om  mig och de gillade mig tror jag!
Han sa att på hans magkänsla så skulle jag klara av det galant och han gillade att jag var så driven att åka och det är jag ju minst sagt.
När vi skakade hand klämde jag så hårt jag kunde och då skrattade han och ville krama mig.

Det känns bra, jag kommer nog iväg!

Nu ska jag ägna mig åt sänglitteratur i form av Rotarypapper!
KUL!

Sussa fint